Känslan när man saknar sin mor så det skär i hjärtat. Jag har de bästa av syskon man kan tänka sig, men för några år sedan så fick min mor diagnosen cancer, jag visste genast vad det innebar då jag fick veta var cancern satt sig. Diagnosen innebar att några % lever efter några år, min värld rasade samman, visst, min mor är vuxen och så jag också, men trots det har hon alltid varit min stöttepelare i i livet. Vad det än gällde så kunde jag fråga det av henne!! Nu var det min tur att ta hand om henne. Jag var inget barn längre, me har syskon som var yngre än mig! I den ålder vi var då var det inte vår uppgift att ta hand om en döende mor. Hon var  vårt allt, men som äldst i syskonskaran kändes det ändå som ett ansvar, jag ville ta hand om mina syskon. Jag såg min mor, såg läget, insåg läget, men insåg ändå att jag inte kunde göra något, trots det ville jag följa med in till det sista.